Mina tidiga år präglades av ett stort mått av självvald ensamhet. Naturen drog mer än klasskompisar och sportaktiviteter. Jag minns fortfarande de många utflykterna i den intilliggande skogen där möten med djur förgyllde tillvaron. Äventyr skapandes där i skogen. Riken grundades och kunskaper lades till kunskaper som växte och blev till en världsbild. Till mina föräldrars chock grundade jag ett naturhistoriskt museum i mitt pojkrum. Insekter och växter blandades i vad som närmast kan liknas vid ett kuriosakabinett. (Med skillnaden att mina föremål ofta levde och därför valde att berika resten av hemmet.)

Hemmet var tydligt politiskt präglat med engagemang i fackförening och bildningsförbund. Högt i tak är inte ordet som faller i mun. Däremot berikades jag med ett språk och en allmänbildning som låg långt bortom jämnåriga. Klassmedvetandet ledde också till att jag förväntades ”bli något”. Som många valde jag naturligtvis att revoltera mot min barndoms inympade ideologier.

Jag märkte tidigt att mina stunder av självvald ensamhet präglade mig så till den grad att jag snart blev en hårdför banérförare för individualismen. Kollektiv gjorde sig icke besvär att locka mig med ytligheter som fester eller fotbollsmatcher.

De tidiga tonåren präglades också av dysterhet och grubblerier. Högstadietiden framstår så här i efterhand som långa år av inre upptäcktsfärder. Man hittade sig själv och blev en person med ganska grundmurade åsikter och personlighetsdrag. Min skola var biblioteket; min examen var en fördjupad insikt i den potential jag bar på, en potential som gör sig bäst i holistiska sammanhang. Mitt mest levande minne från de tre åren på högstadiet var för övrigt att se björken utanför fysiksalen skifta färg allt eftersom årstiderna avlöste varandra.

Gymnasiet blev en tydlig brytningspunkt i mitt liv. Den samhällsvetenskapliga linjen blev en ingång också till vidare självstudier. Ett litet sällskap av vänner gjorde de tre åren till en glädjefylld tid där jag för första gången i livet aktivt valde att studera mer än vad läromedlet föreslog.

Under gymnasietiden lades också grunden till vad som långt senare kommit att bli en fast punkt i livets strövtåg: mikronationalismen. Jag och några vänner grundade ett politiskt parti. Till en början mest på skämt. Vi tyckte som många brådmogna unga vuxna att vi hade betydligt bättre svar på samhällsproblemen är de politiker som styrde vår egen tillvaro. Universalistiska idealisters Utopia fick fem röster i det kommunala valet, och därmed var framgångssagan ett faktum.

Personligen tyckte jag inte att ett parti var långt när nog. Jag valde i stället att grunda ett land. Mycken energi lades ned på att formera kultur, statsskick och ideologi. Med stor glädje åtog jag mig uppgiften att ta fram flaggor och samhälleliga institutioner. Denna fäbless för hemmagjorda nationer har kommit att följa mig upp i vuxen ålder. Internet har varit en välsignelse för alla de kungar, presidenter och kejsare som befolkar världen bortom kvällsnyheterna.

Universitetsstudier i spridda ämnen tog vid efter gymnasiet. Tanken var från början klar: jag skulle bli en forskande bibliotekarie. Vägen dit kom att bli krokig och vinglande. Akademin fick sällskap av arbeten inom olika branscher. Säljare av livsmedel, personlig assistent åt individer med funktionshinder och kärnmakare på ett gjuteri är bara några av mina professionella utsvävningar.

En magisterexamen i biblioteks- och informationsvetenskap lades dock snart till meritförteckningen. Den första tjänsten som bibliotekarie tog sin början på ett mindre landsortsbibliotek. Därefter en tjänst som skolbibliotekarie, som avlösts av ytterligare tjänster inom samma gebit. Min nuvarande skola har jag varit trogen i över ett årtionde.

Giftermål, barn och ett stadgat medelklassliv med Villa, Volvo och Vovve blev till en början synonymt med det goda livet. Jag ville dock mer. I mogen ålder inser man att livet består också av djupare ting, även om kärleken till min själsfrände och min familj i förlängningen är viktigast. Jag ville förverkliga ett annat livsmål: att bli en polyhistor, en generalist som inte väjer för vare sig hermeneutik eller Schrödingers katt.

Mitt yrke har den klara fördelen att mitt förvärv kretsar kring kunskap och kunskapens kanske främsta artefakt, boken. Min kunskapshunger ledde mig först in på tanken att doktorera. Erbjudanden fanns, men tanken avslogs ovanligt snabbt då jag insåg att fem års studier inom ett begränsat område inte var det jag ville göra. Mina intressen pendlar från egyptisk arkeologi till nordisk zoologi. Ingen statligt styrd lärdomsinstitution skulle anställda en person – än mindre finansiera – en sådan forskningsansökan.

Ergo: jag valde att i stället fullt ut satsa på en berikande fritid med spridda studier i de ämnen som för tillfället fascinerade mig. Jag valde att bli en amatörforskare i ordets bästa bemärkelse. Jag forskar av passion och glädje. Jag verkar i en oberoende sfär och gör det jag älskar.