Jag läste en egendomlig artikel om påsken. Skribenten framhöll, mycket riktigt, att traditioner är de gemensamma länkar som binder samman ett samhälle. Trots alla olikheter firar svenskar jul och påsk på ungefär samma sätt. Trots bristen på religiösa inslag är dessa festdagar sätt att uppvisa konsensus; vi är en del av en och samma kultur under högtider som påsk.

Den egendomliga analysen var att det som förenar också splittrar. Läs: det är synd om alla som inte är med i gemenskapen, som inte firar våra kristna och hedniska högtider. Vad skribenten missar är att ett samhälle måste ha en grundläggande, gemensam identitet som håller ihop ett samhälle. Om inte religiösa högtider så åtminstone ett samhällskontrakt; ett samhällskontrakt som kulturen i högsta grad är en viktig faktor i.

Det är ytterst få svenskar som firar jul och påsk mot en kristen bakgrund. Inte desto mindre firar man högtiderna på ungefär samma sätt. Detta firande är inte exkluderande. Tvärtom bjuder det in. De som vill fira får gärna göra det, oavsett religiös bakgrund. Det sekulära samhället inbjuder, till skillnad från teistiska, alla att delta. Att jag firar historiskt betyder inte att grannen gör det. Däremot delar vi traditionen att fira vissa dagar som bottnar i en lång kristen idétradition. Inget konstigt alls.